Processen

Absurdismen varken började eller slutade med Camus. Kafka var där först, och gjorde den till en mardröm.

Varför överväga den här

Josef K. grips en morgon utan att få veta för vad. Han fängslas inte; han åtalas helt enkelt, av en domstol han aldrig kan finna, under en lag ingen vill förklara. Under ett år kämpar han mot ett mål som saknar synlig form, och skräcken ligger i att alla omkring honom behandlar det hela som fullkomligt normalt. Det här är det absurda från en annan vinkel än hos Camus: inte en klarögd konfrontation med ett tyst universum, utan den långsamma kvävningen av en man fångad i ett system som på en gång är meningslöst och omöjligt att fly.

Läs den efter “Myten om Sisyfos” så skärps kontrasten mellan dem. Där Camus finner frihet i att acceptera det absurda visar Kafka vad som händer när man varken kan acceptera det eller fly det. Ordet “kafkaartad” finns eftersom ingen annan författare har fångat den här känslan av förnuftiga människor som samarbetar kring något som saknar mening. Det är det absurda som ångest, och det har format hur hela århundradet skrev om makt.

Vad du kan förvänta dig

Ofullbordad vid Kafkas död och utgiven mot hans vilja, så kapitlen fogas inte samman helt snyggt, vilket på sätt och vis passar boken. Vänta dig en klaustrofobisk, drömlik logik snarare än en thrillers driv. Den är utmanande inte för att meningarna är svåra utan för att upplevelsen är avsedd att förvirra. Stanna kvar i obehaget; det är poängen.