Börja med absurdismen
Absurdismen börjar med en krock. Du vill att ditt liv ska betyda något; universum svarar med tystnad. De flesta filosofier försöker överbrygga det glappet, med Gud, med förnuftet, med framsteget. Absurdismen vägrar. Den ber dig se rakt in i tystnaden och ändå fortsätta leva, varken i förtvivlan eller i förnekelse, utan med en envis, nästan munter revolt. Det är den sällsynta filosofi som känns mindre som en föreläsning och mer som en utmaning.
Myten om Sisyfos
Albert Camus · 160 sidor · 1942 · Utmanande
Teman: det absurda, mening, revolt, dödlighet, frihet
“Det finns bara ett verkligt allvarligt filosofiskt problem, och det är självmordet.” Camus inleder med den meningen och ägnar de följande 160 sidorna åt att göra den rättvisa. Det här är boken som definierar absurdismen, och den bästa platsen att börja.
Varför börja här
Absurdismen är lätt att missförstå utifrån. Den låter som nihilism, eller som en axelryckning. “Myten om Sisyfos” är där man ser att den är ingendera. Camus benämner problemet exakt: det absurda finns varken i världen eller i oss, utan i konfrontationen mellan ett sinne som kräver mening och ett universum som förblir tyst. Därifrån vägrar han varje utväg, språnget till tron, reträtten in i förtvivlan, och frågar vad som återstår när man slutar låtsas. Svaret, revolt, frihet och lidelse, är hela filosofin i ett enda klart resonemang.
Den fungerar som första bok eftersom Camus skriver som essäist, inte akademiker. Det finns ingen jargong att tyda och ingen förkunskap som krävs. Han rör sig genom Don Juan, skådespelaren, erövraren och till sist Sisyfos, som rullar sin sten i evighet, och förvandlar den bilden av meningslöshet till något som gränsar till glädje. Du läser klart och förstår inte bara vad absurdismen hävdar utan varför någon skulle vilja leva efter den.
Vad du kan förvänta dig
Den är kort men tät: en filosofisk essä, inte en berättelse, och den belönar långsam läsning. Camus förutsätter att du är beredd att tänka tillsammans med honom i stället för att matas med slutsatser. Ge den en eftermiddag och en andra genomläsning av det sista kapitlet, så läses resten av den här guiden som variationer på temat han sätter här.
Alternativ
Albert Camus · 123 sidor · 1942 · Enkel
Om du hellre vill känna det absurda än diskutera det, börja här. Camus gav ut den här romanen samma år som sin essä, och den är argumentet förvandlat till en människa.
Varför överväga den här
Meursault gråter inte på sin mors begravning. Han badar dagen efter, skjuter en man på en strand och följer sin egen rättegång med samma flacka ärlighet. Det som oroar läsaren är inte att han är grym, det är han inte, utan att han vägrar spela upp de känslor alla förväntar sig. Läst tillsammans med “Myten om Sisyfos” visar romanen hur ett liv utan lånad mening faktiskt ser ut inifrån, och varför samhället finner det så outhärdligt att det dömer honom mindre för dådet än för att han inte sörjer.
Välj den här om essän känns för abstrakt, eller läs den först och låt filosofin sätta ord på det berättelsen fick dig att känna. På under 130 sidor gör Camus det ingen avhandling kan: han gör det absurda till något man upplever i stället för något man får sig berättat. De sista sidorna, när Meursault öppnar sig för “världens milda likgiltighet”, är det tydligaste känslomässiga uttrycket för absurdism som finns.
Vad du kan förvänta dig
En kort, avskalad och egendomligt lugn roman som du kan läsa i ett svep. Prosan är medvetet flack, så chockerna landar stillsamt. Vänta dig ingen handling som löser sig och ingen hjälte att heja på. Vänta dig att bli provocerad, och att fortsätta tänka på Meursault långt efter att du läst ut honom.
Samuel Beckett · 109 sidor · 1953 · Medel
Det absurda gestaltat som komedi. Två män väntar vid ett kalt träd på någon som heter Godot, som aldrig kommer. Det är hela pjäsen. Den är också en av de viktigaste texterna från nittonhundratalet.
Varför överväga den här
Vladimir och Estragon fördriver tiden. De grälar, de överväger att gå men gör det aldrig, de får veta att Godot helt säkert kommer i morgon, och i morgon upprepas samma dag. Ingenting händer, två gånger, som en tidig kritiker uttryckte det, och ur det ingenting bygger Beckett något outhärdligt roligt och stillsamt förödande. Där Camus argumenterar för det absurda och Kafka gestaltar det som ångest ställer Beckett det helt enkelt på en scen och låter dig se människor fylla tom tid med ett hopp de halvt vet är lönlöst.
Den hör hemma i den här guiden eftersom den grundade den absurda teatern och eftersom den är snabbaste sättet att känna filosofin i stället för att läsa om den. Sedd eller läst efter Camus blir väntan begriplig: det här är hur det ser ut att fortsätta utan den mening man blev lovad. Du skrattar, och hejdar dig sedan, eftersom du känner igen väntan som din egen.
Vad du kan förvänta dig
En kort pjäs i två akter, på ytan närmare varieté än tragedi, med scener ur music hall och kärva skämt. Den läses snabbt men belönar uppmärksamhet på sina rytmer och upprepningar. Vänta inte på att Godot ska dyka upp eller på att meningen ska räckas över. Frånvaron är själva verket.
Franz Kafka · 255 sidor · 1925 · Utmanande
Absurdismen varken började eller slutade med Camus. Kafka var där först, och gjorde den till en mardröm.
Varför överväga den här
Josef K. grips en morgon utan att få veta för vad. Han fängslas inte; han åtalas helt enkelt, av en domstol han aldrig kan finna, under en lag ingen vill förklara. Under ett år kämpar han mot ett mål som saknar synlig form, och skräcken ligger i att alla omkring honom behandlar det hela som fullkomligt normalt. Det här är det absurda från en annan vinkel än hos Camus: inte en klarögd konfrontation med ett tyst universum, utan den långsamma kvävningen av en man fångad i ett system som på en gång är meningslöst och omöjligt att fly.
Läs den efter “Myten om Sisyfos” så skärps kontrasten mellan dem. Där Camus finner frihet i att acceptera det absurda visar Kafka vad som händer när man varken kan acceptera det eller fly det. Ordet “kafkaartad” finns eftersom ingen annan författare har fångat den här känslan av förnuftiga människor som samarbetar kring något som saknar mening. Det är det absurda som ångest, och det har format hur hela århundradet skrev om makt.
Vad du kan förvänta dig
Ofullbordad vid Kafkas död och utgiven mot hans vilja, så kapitlen fogas inte samman helt snyggt, vilket på sätt och vis passar boken. Vänta dig en klaustrofobisk, drömlik logik snarare än en thrillers driv. Den är utmanande inte för att meningarna är svåra utan för att upplevelsen är avsedd att förvirra. Stanna kvar i obehaget; det är poängen.