Oryx och Crake

Snowman, en gång känd som Jimmy, kan vara den sista människan på jorden. Han bor i ett träd nära ruinerna av ett komplex, svälter långsamt och hemsöks av minnen av sin bäste vän Crake och den gåtfulla Oryx, kvinnan de båda älskade. I närheten lever en grupp märkliga, milda människoliknande varelser sina liv, omedvetna om katastrofen som skapade dem. Genom växlande tidslinjer avslöjar romanen hur Jimmys värld kollapsade: en framtid av inhägnade företagskomplex, gensplitsade djur och en briljant, farlig vän med en plan att omskapa mänskligheten från grunden.

Varför just den här

Oryx och Crake visar Atwood som mest uppfinningsrik och oroväckande. Där Tjänarinnans berättelse föreställer sig politiskt förtryck, föreställer sig den här romanen biologisk apokalyps, en värld som går under inte på grund av ideologi utan av ohämmad vetenskaplig ambition och företagsgirighet. Den var nominerad till Bookerpriset 2003 och är den första volymen i MaddAddam-trilogin, men den fungerar kraftfullt som fristående roman.

Det som gör romanen oförglömlig är rösten. Jimmy är ingen vetenskapsman eller hjälte. Han är en humaniorakille vilse i en värld som har slutat värdesätta humaniora, och hans berättande genomsyras av mörk humor, sorg och en skarp medvetenhet om sin egen otillräcklighet. Vänskapen mellan Jimmy och Crake, två pojkar som växer upp med att titta på fruktansvärda saker på internet och spela gudalekar, känns oroväckande samtida. Atwood bygger sin dystopi av ingredienser som redan finns i vår värld: läkemedelsmonopol, industriell djurhållning, reality-tv, klimatinstabilitet. Inget hon hittar på känns omöjligt. Det är det som gör det så skakande.

Vad du kan förvänta dig

En berättelse med dubbla tidslinjer som rör sig mellan Snowmans desperata nutid och Jimmys minnen av världen före. Tempot är medvetet, med Atwood som skalar av lager av mysteriet gradvis. Den uppfunna världen är rikt detaljerad, full av mörkt komiska varumärkesnamn och biotekniskt skapade varelser. På 374 sidor är det en rejäl men snabbläst bok. Tonen balanserar satir, ömhet och skräck. Slutet är abrupt och öppet, vilket är avsiktligt. Läsare som vill ha upplösning kan fortsätta med Syndaflodens år (2009) och MaddAddam (2013).