Kallocain

I en totalitär Världsstat där medborgarna tillhör kollektivet och den privata tanken är den sista gränsen uppfinner kemisten Leo Kall ett sanningsserum kallat Kallocain. Det som börjar som en triumf för staten blir en samvetskris, när drogen avslöjar att även de mest lydiga medborgarna bär på drömmar om frihet och kärlek.

Varför börja här

Kallocain är boken som gjorde Boyes namn känt utanför Sverige, och med goda skäl. Skriven 1940 medan Europa slet sig självt i stycken, kom den nästan ett decennium före Orwells 1984 och tar sig an många av samma frågor: vad händer när en stat gör anspråk inte bara på ditt arbete utan på ditt inre liv? Boye svarar från den medskyldiga medborgarens perspektiv snarare än rebellens, vilket gör romanen mer oroande och, för de flesta läsare, mer ärlig.

Boken är kort, tätt konstruerad och läser sig snabbt. Den kräver ingen bakgrund i modernistisk poesi. Men under science fiction-ytan finns samma ångest som löper genom hela Boyes verk: längtan efter äkthet i en värld som bestraffar den. Om du bara läser en bok av Karin Boye, läs denna.

Vad du kan förvänta dig

En dagboksroman i första person, sparsmakad och klaustrofobisk. Leo Kall berättar i den behärskade tonen hos en man som har tränat sig själv att inte känna, och spänningen kommer ur sprickorna i den behärskningen. Prosan är ren och direkt, utan den svårighet som ibland förknippas med skandinavisk modernism. På under 200 sidor kräver den bara en eftermiddag men lämnar frågor som dröjer sig kvar mycket längre.